19 år och gravid

Alltså ibland blir jag ett riktigt monster, det är inte ofta men ibland rinner liksom bägaren över. Och självklart är det lucas som får ta den smällen eftersom det är han jag bor med (och även han som får mig att få dessa utbrott)

Han och hans kompiskrets är så fruktansvärt jäkla sjukt dåliga på att planera. Ta idag som exempel, jag sa vid 9.45 att vi ska till mamma och äta vid 15 och eftersom han absolut ska se sin malmömatch vid 17 så föreslog jag att han kunde ta med sig träningskläder och springa hem, två flugor i en smäll liksom! Men då har dom bestämt att han och kompisarna ska till Trosa och spela minigolf, och att dom ska åka strax. Klockan var då 10.00, tänkte att jag kanske också kunde följa med och ändå hinna till mamma men nu, tre timmar senare kom de iväg. Jag blir irriterad och arg som det monster jag är och det slutar med att han åker dit och jag ska till mamma nu, han lär dessutom missa säkert halva malmömatchen och vara arg över det resten av kvällen.

Samma som med hans semester, jag har sagt att han absolut kan åka iväg ett par dagar eller en vecka med sina kompisar, det här är ju sista sommaren som han kan göra det innan jag kräver planering i förväg. Så svaret blir typ ”vecka 29 kanske vi åker någonstans, alltså i Sverige bara men vi vet inte. Vi har inte pratat om det” såååå vecka 29 är alltså 4 -5 veckor före beräknad förlossning. Grejen är att dom inte kommer komma fram till något förrän två dagar innan dom ska åka. Jag orkar inte bry mig och mitt krav är att han tar ett flyg hem fort som fan (= samma dag!!) om något skulle hända eller jag skulle få riktiga värkar, det vet jag ju att han skulle göra så jag får väl försöka slappna av och låta dom skita i planeringen och se vart dom kommer, om dom kommer någonstans. Han får helt enkelt ha en ”flyga hem i panik -budget” om det skulle ske något oväntat, som straff för att dom inte planerar i förväg 🙂

Aja, typiskt killar antar jag. Och typiskt gravidhormoner att göra mig till ett litet monster som då och då kokar över.
Lucas retar mig och jag får ryck och ger igen, idag har han vart rätt jobbig och tillslut fick jag nog och sprang efter honom och slog på hans armar när han stod intryckt i ett hörn i hallen. Det är kärlek det! Haha.. Fick som kommentar ”du slår jäkligt hårt för att vara så liten” Han ska nog passa sig för att framkalla mina utbrott 🙂

Nej nu ska jag klä på mig något och röra mig mot Pershagen!