Alla kärlekshistorier börjar inte med blombuketter, kärleksbrev och kvällspromenader hand i hand.
Det gjorde inte våran. I mars 2012, träffades jag och Lucas för första gången, jag var inte ute efter ett förhållande alls, sanningen är att jag innan sagt att jag skulle vara singel lääänge, för jag trivdes så. Tills jag träffa honom.
Jag hade aldrig hört talas om honom och han kände heller inte till mig, men vi hamnade på samma ”krök” i Hölö.
Jag hade egentligen inte tänkt följa med men var inte så himla svårövertalad att få med på fest på den tiden, så dit åkte vi iallafall. Vi spelade ölspel och drack en hel del, men det gjorde vi varje helg så det var ju ingenting ovanligt.
Lucas tillhörde inte den där ”typen” som jag brukade dras till, han var helt annorlunda, kanske var det just det jag faktiskt föll för. Vi pratade en hel del och tiden sprang iväg, vi somnade där och hela natten fick han massa sms, grejen var bara den att han hade en anka som sms-signal, så det var ett jäkla ”kvackande” hela natten.
Helgen efter var vi även då hemma hos samma kille, vi började väl få upp ögonen mer och mer för varann, redan veckan efter bestämde vi att jag skulle komma hem till honom, jag tänkte ”jag ska inte anstränga mig för att träffa honom, jag åker dit i mjukiskläder” och så var det med den saken, där klampa jag in i mjukisdress.
Vi fortsatte träffas varje tisdag, det var liksom våran dag då han annars hade träningar och jag började sent i skolan osv, så på tisdagarna satte jag mig på bussen och åkte ut till Hölö, sen tog vi samma buss på onsdagsmorgonen när han skulle till jobbet och jag till skolan. Vi båda förnekade för oss själva att vi faktiskt kände något för varann, jag var ju så inställd på att vara singel. Tiden gick och tillslut kände vi nog båda ”vad är det här? ska vi fortsätta träffas men säga att vi inte är tillsammans eller?” Nja, tillslut orkade ingen av oss förneka det uppenbara, vi tyckte ju om varandra. Jag var kär!
Jag sov hos Lucas i typ fem av sju dagar i veckan under en längre period, vi hade så mysigt och han tände alltid massa ljus och fixade innan jag skulle komma, vilken man! Sen helt plötsligt hade han iprincip flyttat hem till mig, vi bodde typ på varann i mitt lilla rum i Pershagen, jag fick göra plats i garderoben åt hans saker, det gick trots allt väldigt bra, men han tyckte att det kunde vara himla jobbigt att vara så ”på”, vilket jag kan förstå men så såg ju aldrig jag eller min familj det. Han var ju en del av oss och hade sin egna nyckel, kom och gick som alla andra i huset.
Sen kom den dagen då vi började prata om lägenhet, det skulle ju vara så skönt att ha vårt egna hem och sen gick det faktiskt väldigt fort. Jag mailade runt lite och sen ringde min mobil en dag och vi hade fått en tvåa, om vi ville ha den. Jag ringde upp Lucas och sa ”Jag tror att vi precis har fått en lägenhet om vi vill ha den”. Det var så skönt!! Vi fick flytta in redan efter någon vecka och det kändes konstigt men samtidigt otroligt skönt att packa ihop våra egna grejer som skulle in i vårt gemensamma hem.
Vi slapp det där ”vem ska vi sova hos” snacket och istället hade vi vårt gemensamma hem, där vi båda kände oss hemma och kunde gå runt hur vi ville eller göra vad vi ville, exakt när vi ville.
Vi flyttade ihop i september 2013 och i december kom nästa steg, största steget. Vi väntade barn! Vilken chock.
Jag kunde inte vart lyckligare och är fortfarande förbaskat kär i den där killen, är så himla glad över att jag får somna intill honom varenda kväll och veta att han alltid finns där. Om åtta veckor är vår dotter beräknad att komma och vi längtar något otroligt efter henne. Det blir ett helt nytt kapitel, spännande är bara förnamnet. Jag ser fram emot vårt liv som en riktig familj med vår lilla prinsessa.
<3 all kärlek till er <3