Jag tycker det är jättemysigt att känna sparkar från insidan, men mindre mysigt är när hon får in en riktig fullträff i naveln, det är något fruktansvärt obehagligt. När jag ligger ner brukar jag hålla en hand över naveln för att stoppa sparkarna eller rörelserna där, för av någon konstig anledning verkar det vara The place to be för lilltjejen. Puttar tillbaka lite löst när hon gör sådär, men hon lär sig inte utan någon sekund senare är hon i naveln och bökar igen.
Nu har hon fått mycket kraft i rörelserna, när hon vänder på sig så både känns det i hela magen och syns långa vägar.
Det är bra att hon blivit stark där inne! Nästan exakt tre månader tills du är beräknad att titta ut, egentligen är det ju ingenting alls, tre månader lär förhoppningsvis flyga förbi.
Jag vill så gärna förbereda, bädda sängen, tvätta kläderna osv och snart är det dags! Måste väl hålla ut ett par veckor till (typ 6 veckor) hade jag tänkt och sen är det frittfram. Dock har jag läst mycket om alla kemikalier i nya kläder och tänkte därför att det kanske är bäst att tvätta allt iallafall två gånger, speciellt filtarna, sängkläderna, pyjamaser och bodys som liksom verkligen ligger mot huden. Vad töntig jag låter, men jag tänker verkligen på allt.
Igår när vi hade gått och lagt oss så låg jag och tänkte säkert i en halvtimme på vad hon ska ha för kläder på sig hem från BB, hur vi ska komma hem (jag kommer inte köra och Lucas har inte körkort) vad man ska ha med sig till henne, jag menar, behövs det kläder för sjukhusvistelsen? Blir väl typ en pyjamas och en body som hon kan ha på sig när vi får besök, annars blir det hud mot hud. Och så blev jag lite rädd, tänk att man kommer hem från BB med en livs levande liten människa, som inte kan säga vad den vill eller vad som är fel, den ska vi ta hand om och få nöjd. Tänk om hon bara skriker hela tiden? Tänk om jag får panik över det? Tänk om jag inte vaknar på natten när hon vill ha mat?
Det är så mycket tankar i mitt huvud hela tiden, helt galet.
Det kommer ju bli en sån stor omställning, men kul ska det bli!
Ska verkligen försöka att inte ”glömma bort” Lucas när vår tjej kommit, det lär ju automatiskt bli så att vi båda lägger all vår fokus på henne, varenda minut på dygnet. Någonstans där måste vi ändå komma ihåg varann och ta oss tid till att kramas lite extra även när vi har en bebis.
Ja ni ser ju, mina tankar är all over the place. Ibland undrar jag hur jag ens kan tänka så mycket.
