hur kommer jag bli som mamma?

Jag tänker överdrivet mycket på allt hela tiden, nu funderar jag mycket på hur jag kommer bli som mamma. Kommer jag bli en bra förälder? Vad är egentligen en bra förälder? Hur ska man uppfostra sitt barn på bästa sätt?

Mycket tankar och få svar, jag har ju liksom ingen erfarenhet alls av det här förut, jag har aldrig vart någons mamma innan. Jag kan egentligen bara se tillbaka på hur jag har blivit uppfostrad och hur min barndom har varit och ta lärdom av det.

Jag tror egentligen inte att man behöver så mycket för att vara en bra förälder, har man sunt förnuft och enormt mycket kärlek att ge så kommer man långt, tror iallafall jag! Tänk sen när vår son eller dotter kommer upp i tonåren och vill sova över pojkvänner eller flickvänner, ska på fester och man inte riktigt har koll. Redan nu kan jag förstå sånt som jag för några år sen blev galen på, när mina föräldrar ville att man skulle ringa när man kommit hem eller berätta vart man skulle. Hur jobbigt var inte det och hur lätt är det inte att glömma att skicka ett sms till pappa med ”jag är hemma nu”. Jag tror att jag kommer vara extremt orolig, för allt.

Går vuxenlivet ut på att vara orolig? I början av graviditeten var jag orolig över att någonting skulle gå fel, att jag skulle få missfall. Innan kubtestet oroade jag mig över att någonting skulle vara fel på vårt barn. Nu oroar jag mig över att det ska hända något eller att något ska hända när barnet föds. Sen kommer jag oroa mig över om vår bebis verkligen äter tillräckligt eller om den andas om nätterna (skulle inte förvåna mig om jag ligger vaken bara för att höra så vårt barn andas). När det sen är dags för dagis kommer jag oroa mig över att andra barn kommer vara elaka. Sen är det dags för tonåren, det måste ju nästan vara värst. Jag är själv tonåring nu (fast nu bor jag ensam och hittar inte längre på små lögner till mamma och pappa) och jag vet att man inte är på filmkväll varje fredag-lördag-söndag, och hur ska man göra när alkohol kommer in i bilden? Ska man ha nolltolerans eller ska man alltid se till att man hämtar från festerna eller kompisarna och på så sätt ha koll? Jag har ingen aning.

Jag kan erkänna att när jag var 14-17 år så drack man som mest, det fanns alltid någonstans att vara och att få tag på dricka (främst ronnavodka) var inte svårt alls, man hade några olika nummer i mobilen som man bara ringde, en halvtimme senare hade man så mycket dricka man behövde och lite extra, med hemkörning! Hur bra var inte det i ens ögon? Suveränt!! Man gömde drickan i garderoben antingen hemma eller hos någon kompis, mindre kul var det när mamma hittade vodkan och hade hällt ut den och fyllt flaskan med vatten, sen gick hon bara och väntade på den dagen drickan skulle komma till användning. Vi tyckte det var konstigt att vi tålde så mycket, visst tålde man en hel del men det hände ingenting ?! Haha mamma skratta gott i efterhand, pinsamt.

Får vi en dotter så vet jag att Lucas kommer vara extremt överbeskyddande, det är nog pappornas roll liksom.

Man behöver nog oroa sig över olika saker beroende på om man har en dotter eller son, jag skulle vara livrädd för att min son skulle hamna i slagsmål eller vilja imponera på någon och därför göra saker han egentligen inte vill, dottern däremot skulle jag vara rädd för att hon dricker för mycket och inte vet vad hon gör. Får vi en son först och sen en dotter så skulle det vara asbra, tänk dig en beskyddande brorsa som håller koll på syrran, vore något! Haha.

Nu börjar helt enkelt 25 år av oro skulle jag nog säga, bara börja vänja sig. Jag kommer bli gråhårig vid 30 årsålder.