Fem dagar över tiden, fem!! Inte nog med att det är jobbigt både psykiskt och fysiskt för mig, så växer hon sig ännu större där inne, ännu starkare. Kommer få klämma ut en jättebebis, asskönt kan jag tänka mig..
jag ligger faktiskt fortfarande i sängen, har ingen som helst lust att kliva upp, men klockan ett ska jag träffa Gustav för en lunch så såsmåningom måste jag lämna den här platsen.
Jag har liksom tröttnat nu, helst skulle jag vilja ligga här tills hon börjar visa tecken på att det är dags. Imorgon har jag ett barnmorskebesök inbokat, trodde knappast att jag skulle behöva gå på det men nu tvivlar jag inte. Då ska det bokas tid till specialistmödravården (?) veckan efter, där det blir ultraljud och koll av navelsträng osv för att se så att hon mår bra och får det hon behöver. Nu hoppas jag ju innerligt att hon har tittat ut innan dess, annars blir det igångsättning och vi får en septemberbebis.
Jag sover bra ungefär varannan natt numera, inatt har jag sovit fantastiskt (när jag väl somnade) och har nog fått mig nästan tio timmar sömn. Två kisspauser, då jag även passade på att stå och hoppa lite i badrummet,i hopp om att få höra ett splash. Men inte de inte. Haha jag är så tragisk, men det är jättejobbigt att gå och vänta och vänta.. en positiv sak är ju att om hon inte kommer ut självmant så får vi träffa henne om tio dagar, en halv evighet i mina öron. Men tio dagar är ju egentligen inte mycket alls.
