att sova ensam

Innan jag träffa Lucas så tyckte jag att det var jätteskönt att sova ensam, jag kunde längta tills jag fick krypa ner i sängen och sova själv om jag sovit borta eller haft någon som sovit över. Nu däremot känns det så himla tomt och jag föredrar att somna intill Lucas framför allt annat.

Innan vi flyttade ihop var det ju det ständiga åkandet och packandet fram och tillbaka, hos mig hade vi en stor säng och varsitt täcke och hos honom var det en mindre säng och ett täcke, jag älskade att sova i en mindre säng, då var man liksom tvungen att ligga nära, särskilt när man dela täcke och han alltid rulla in sig i det.

Kommer så väl ihåg när vi träffades första gångerna och jag alltid åkte dit i mjukisbyxor och totalt ofixad, tänkte liksom att han ska få se mitt riktiga jag direkt, inte tusan skulle jag sitta där i världens tajtaste jeans och en fin blus. Här skulle det vara enkelt och han kommenterade faktiskt det något i stil med det här ”du är den första tjejen som jag träffat som visat sig i rosa mjukisbrallor först gången man ses” och ja, så må det vara. Och se där, han föll för mig iallafall, kanske pga dom där brallorna.
Han däremot hade alltid på sig jeans och var så himla pryd, fick övertala honom att det faktiskt är okej med mjukisbrallor hemma eller att inte ha vax i håret som han envisades med att alltid ha i början. Nu slänger han av sig jeansen så fort han kommer hem och går runt i kallingar så fort han får chansen. Jag kommenterade även att han aldrig prutta inför mig, men alltid med sina kompisar osv, han tyckte det var sjukt att göra sånt inför en tjej och tro mig, idag får jag sota varje dag för att jag nämnde det.. bläk

Nu ligger jag här nerbäddad i vår säng, Lucas är i Norrköping inatt så nu tänkte jag dra täcket över huvudet och sova.